TRO

Jag är uppvuxen i en vanlig Svensson-familj. Vi gick i kyrkan (tillsammans) som många andra svennar, på dop, konfirmationer, bröllop och begravningar - inte mer, inte mindre. Varken mamma eller pappa är speciellt kristna eller andliga - eller rättare sagt - bägge är ateister - något prat om Gud eller religion har det aldrig varit vid vårt middagsbord. Mormor läste Gud-som-haver varje gång hon nattade oss och jag har uppfattningen om att hon var rätt så kristen, det var dock inget jag reflekterade över som yngre (hon gick bort när jag var 17). Jag har alltid gillat sagor, och när fröken läste ur barnbibeln lyssnade jag med stora öron, men för mig då var det på samma sätt som Bröderna Grimm eller H.C Andersen. Jag har varit rätt mycket i kyrkan (enligt svensk standard), tjejgruppen arrangerad av kyrkan där man umgicks mest med folk från kyrkan och andra tjejer efter skolan ett par dagar i veckan (under mellanstadiet och kanske högstadiet), kyrkokör och konfirmationsläger. Jag vill inte säga att jag trodde på någonting då, mer än en fascination för historierna.  

När jag började söka eller vad man ska kalla det för några år sedan efter något annat var jag inte beredd på att det var just tro jag skulle finna - för det var ju inte det jag letade efter. 

För mig handlade det om till en början att må bra i sinnet hela tiden. Jag var liksom inte nöjd med livet som det var. Visst - det var kul att resa, gå i skolan, jobba, umgås med vänner, gå ut, dansa, dricka vin, dricka ännu mera vin (vilket jag fortfarande gillar), lösa förbindelser etc.. Men ibland kändes det som att det var ett tomrum som jag hela tiden försökte att fylla - det var liksom inte tillräckligt - jag uppskattade det inte riktigt. Så för mig började det med att jag försökte finna uppskattningen i det lilla  (läs Tolle och Coelho!) samt med att jobba med mitt ego som gjorde det riktigt jobbigt att leva i min kropp ibland. Jag behövde stärka mig själv och stanna upp och reflektera. 

Eftersom jag hela mitt liv läst mycket böcker och hade hyfsat koll på bibeln kände jag igen otroligt mycket i det jag läste, tittade och lyssnade på. Många stora namn refererade hela tiden till Gud men min svenska hjärna blockerade det hela tiden. Jag ville inte ta de orden i min mun - att jag skulle tro på Gud vore ju urkonstigt. Men snart märkte jag att jag blev mer och mer öppen för en annan värld än den jag var van vid. 

Efter ett tag upptäckte jag att jag började tro på universum som en tänkande materia som är påverkbar. Att vi är energier som aldrig går att utplåna, inte själen iaf, men jag kommer inte finnas för evigt i den här formen, bara mina samlade lärdomar från varje liv. Ett liv efter döden och en slags plats för oss när vi går vidare. Nu har jag gått in ytterligare ett steg i min tro. Men jag vill ändå inte riktigt säga att det är Gud jag tror på. Jag vill snarare säga att det är en kraft, men det går liksom inte att förklara, och det är det som jag tror är problemet, många förväntar sig en solklar förklaring. Gud är liksom allt, jag är Gud och du är Gud, och trädet, stenen, havet, fågeln och blomman är Gud. Gud är allt och du och jag är en del av det. Man skulle kunna försöka förklara det som ett träd, där vi människor är löven, Gud är roten och stammen som binder oss samman, men även hela trädet - vilket betyder att vi är ju alla ett - men med en individuell upplevelse. Det är svårt att förklara, man måste känna det. Och när du känner det så vet du. 

Det är (eller har varit får jag väl säga nu) väldigt svårt för mig att gå ut med detta. Men helt plötsligt har det blivit viktigt för mig att föra detta vidare. Det är som att jag bär på en fantastisk gåva och jag vill liksom ge den vidare. Jag har liksom vaknat och märker även så klart att det inte bara är jag som gjort det, jag ser tecken överallt som hela tiden funnits där, men det är inte förrän nu som jag förstår dem. Nu finns det ingen återvändo och jag vill inte heller gå tillbaka, det känns som att mitt bröst brinner och jag har en sådan go känsla av välbehag i hela kroppen som jag aldrig vill bli av med. 

Men tro är inte så lätt i Sverige, och man blir ju nästan jagad med spetsgaffel om man vågar yppa något om tro eller andlighet. Man blir utpekad som korkad och ovetande och många tror att man förkastar evolutionsteorin och vetenskap. Så är verkligen inte fallet. Jag tror att vetenskap och andlighet går hand i hand, den ena fungerar inte utan den andra. Om det inte fanns någon mening med det och det enbart gått utan en liten hjälp från ovan - vem/vad satte igång allting, varför är vi alla olika, varför är det bara människans hjärna av alla däggdjur på jorden som utvecklas till den överlägsne (Kemi säger du kanske- och det respekterar jag.)? Olika personligheter, utseenden, begåvningar? Jag som tror på den odödliga själen tror att jag varit svart, vit, gul, röd, man, kvinna flera gånger om. Varje liv med en ny erfarenhet. 

Personligen tror jag att mycket av den svenska psykiska ohälsan är på grund av att Sverige till så stor del är ateister. Jag upplever att många känner en slags hopplöshet inför framtiden, många är fast i mönster och tänker att ingenting spelar någon roll i det långa loppet ändå och inget vi gör har ett högre syfte. Jag tror precis tvärtom. ALLT spelar roll, allt är del av ett högre syfte och allt som sker har en mening. Vi måste vara goda, gör vi AVSIKTLIGT ont mot annan människa så kommer det tillbaka till oss (karma). Jag har personliga erfarenheter där jag avsiktligt gjort någon illa och fått tillbaka av EXAKT samma krut. Då visste jag dock inte. Trots detta tror jag ändå att vi kan påverka vår framtid, vårt öde är inte skrivit i sten och vi kan leva precis det livet vi vill leva. Du KAN bli precis så lycklig som du vill vara och få det livet som du drömmer om. Det viktigaste är att du inte lyssnar på andra människors åsikter om hur du ska leva ditt liv utan fokuserar på vad är det du drömmer om? Hur skulle du spendera din tid om du bara hade en vecka kvar att leva? Hur kan du applicera detta i långa loppet? Hur skulle du vilja spendera din tid om du fick välja helt och hållet utan att någon fick ha en åsikt? Alla behöver inte bli upptäcktsresanden, entreprenörer, artister, idrottsmän eller vad det nu kan vara. Det viktigaste är att du följer din dröm, din magkänsla och försöker finna ditt syfte. 

Om du är en skeptiker och tror på att det inte finns något syfte med livet eller något efter döden, så borde du ändå verkligen omfamna livet. Eftersom du inte tror på någonting är det här ju verkligen din enda stund på jorden - och borde du inte då göra det bästa du kan av den tiden? 

Vad vill du med ditt liv? Vad brinner du för? Vad är du riktigt bra på? Vad vill du bli bra på? Vem umgås du med - Ger dem dig bra energi? Vem vill du vara? 

Jag tycker verkligen att du ska läsa Alexander Loyds bok, för han går verkligen på djupet och försöker ta reda på vad det är du verkligen vill. När du kommit på det så finns det bra verktyg där han beskriver hur man ska göra för att nå dit.

Ända sen jag var liten har jag velat bli framgångsrik, jag har alltid velat skapa min egna framgång och bygga företag. Eller så ville jag bli sångerska (men räckte inte till hela vägen där ;) känn dina begränsningar). Tyvärr är jag inte miljardär ännu, men det är ett yttre mål när man tänker efter, tänk "vad skulle det göra med mig om jag verkligen hade en miljard. Jo jag skulle känna att jag aldrig behövde oroa mig för ekonomi och alltid kunna göra roliga saker utan att tänka. Och hur skulle jag känna då, jo jag skulle känna inre frid och harmoni" Just det, då är det inre frid och harmoni du söker och inte pengarna egentligen. Hur kan du känna inre frid och harmoni - genom att leva kärleksfullt i nuet. Det låter så fruktansvärt simpelt, men det är faktiskt så. Är det ändå pengar du är fokserad på så kan man använda lagen om attraktion eller kanske den här boken till att dra till sig det man verkligen vill ha. Med det sagt så kan den användas till vad som helst typ hälsa, kärlek, vänskap, jobb etc. Det finns dock några tricks till den. Du måste verkligen kunna se dig själv i den situation du vill se dig i, alltså visualisera, ofta, sanningsenligt. MEN det är inte förrän du verkligen tror som det börjar fungera. 

Du vet den där negativa lilla djävulen som sitter i din hjärna; hen som försöker begränsa dig, säger att du inte alls är speciell eller inte duger, att detta jag skriver är båg, att allting kommer att förbli som det är, att livet är meningslöst. Din alldeles egna lilla Jante, eller som jag (och många andra) kallar det egot? Den personen som träder fram ibland när du behöver den som minst. Om du tänker efter så är du indelad i två personer, du har din ljusa, positiva, drivkraftiga, fantastiska person - som tyvärr för många inte träder fram så ofta - sedan finns det egot som är begränsande, självkritisk, trångsynt, avundsjuk, negativ, elak etc. (allt som du inte vill vara). Om du lyckas att separera dessa - alltså förstå att egot är inte du - och kan särskilja dessa negativa mönster från dig själv och din personlighet, då är du långt på väg. Du kan till exempel se din hjärna som en iPhone när du stänger öppna mappar, alltså drar bort dem från skärmen för att stänga av dem; så kan du se dina negativa tankar. Eller kanske som små svarta ballonger som du tar en nål och sticker hål på. Så fort något oönskat uppstår i din hjärna kan du avlägsna tanken genom att dra bort den, eller slå sönder den med nålen. Du kan också titta upp i taket/himlen så går det inte att tänka samtidigt. Eckhart Tolle, Alexander Loyd och Napoleon Hill pratar alla om egot eller smärtkroppen på ett eller annat sätt, men alla deras konklusion är att den är inte du, och du kan välja att separera dig själv från den. Det går - jag lovar. 

***

Jag har min syn på Gud, men den stämmer inte överens med den kristna tron. Och helt ärligt, så kanske jag är bekväm, men jag har svårt att få den att stämma överens med någon religion. Närmast kommer jag hinduismen (men det tar jag senare). Jag har så svårt att köpa Bibeln och Kyrkan. Jag kan inte för mitt liv tro att Gud skulle vilja bland annat stena homosexuella, nedvärdera kvinnor eller aga sina barn om de är olydiga. 

"Bibeln säger i 1 Korinthierbrevet 6:9-10 Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare - ingen sådan får ärva Guds rike."

Jag tror inte heller på synden eller skulden. De 10 budorden är det ju rätt så uppenbart att det var någon som ville få till lite regler i samhället för några tusen år sedan innan det fanns några lagar. Jag tror inte att Bibeln är Guds ord. Jag tror att Bibeln är feltolkningar från samtidens män som försökte få makt och kontroll över samhället (ca 363 e. Kr.). Kyrkans historia överlag är jag inte jätteimponerad av, inkvisitionen till exempel kommer inte från kärlek direkt. De som krigar idag genom sin religion tror jag inte har ett skvatt med religion att göra; det handlar bara om stolthet, makt och pengar.

Med det sagt vill jag inte förkasta det fantastiska kyrkan gör och dess ämbete. De hjälper ofta de som kommer till dem och jag har spenderat mycket tid där när jag var yngre och har absolut inget ont att säga enligt min erfarenhet. Jag har Stadsmissionen mycket varmt om hjärtat.

Den Gud jag tror på står för villkorslös kärlek och godhet, jag tror att hen ser det som finns i våra hjärtan och vill att vi ska vara lyckliga. Det är väl viktigare att vara god varje dag - inte bara 2 timmar varje söndag? Från alla näradöden historier jag har hört eller människor som mött Gud, har jag fått höra vilken fantastisk upplevelse det var, att det var ljus, frid och villkorslös kärlek. Sedan hur vederbörande har hanterat situationen i efterhand är upp till dem, vissa väljer att predika Guds ord och kärlek, men ofta med det hårda bibelsättet - om Gud nu var en svartsjuk hård Gud förstår jag inte varför hen ofta visar sig för den "orättfärdige"?

Jag tror snarare att hen visar sig för att människan behöver en tro, man behöver ett hopp om livet efter detta och den fantastiska kärleken, och det är syftet till hens påhälsningar. Alltså att sprida tro, hopp och kärlek.